Första Träffen

Dax att komma igång med bloggen nu eller vad säger ni?

Precis som rubriken avslöjar och första meningen i inlägget berättar så hade jag och Molle vår första träff igår.

Det var seriöst helt magist, ja jag vet. Det låter dåligt, jag överdriver och håller på men jag är seriös.

Det var magiskt. Det gick verkligen över mina förväntningar.  När jag var tio år skaffade min mormor en hund (mormor bor några hus ifrån oss så han har alltid spenderat väldigt mycket tid hos oss, han är våra hund, allihoppas och min första bebis). 

Vi klickade direkt och hittade varandra. Allt var perfekt, utan att överdriva.
Det var otroligt, jag kan inte ens försöka beskriva den kännslan jag kände när jag först träffade Joppe.

Så självklart, när jag skulle träffa Molle, så var jag inte alls inne på att vi ens skulle klicka lite.

Jag var berädd på att jag skulle behöva kämpa med att få fram honom till mig och kanske tillochmed säga att 

"Nej, jag är ledsen. Detta känns inte alls bra för mig. Det kommer inte funka"

och därför aldrig mer åka dit för att hämta min nya bebis.

Men fy va fel jag hade!

Seriöst så klickade jag och Molle direkt. Kan ni fatta det? Två gånger har jag klickat med hunden vi skaffat.

Det är otroligt, jag hade verkligen inte förvänatat mig det. Vi liksom hittade varandra, precis som jag och Joppe 

gjorde för några år sen. Jag har varit så otroligt lycklig sen den en och en halv långa träffen tog slut och jag kunde inte sluta att le. Alla såg de på mig. Hela familjen som var med sa hela tiden

"Detta blir väll bra?"

"Du är väll inte alls nöjd huh?" Med ett retsamt flin

"Han ska väll inte hem eller?" Retsamt skratt

Alla såg hur vi klickade, uppfödaren oxå och gaaaaaaaah! Jag är så otroligt lycklig just nu haha.

Han har två syskon, två systrar. Dem är blue merle färgade och super mysiga men alla tre gillar skosnören...

Hmm... undra om de kommer fortsätta så man måste gömma alla skor?

Direkt när vi kom till där dem bodde fick jag en bra, varm känsla. Hopp. Jag har mått väldigt dåligt sen min morfar

dog i mars så jag hoppas att Molle blir min räddning.

Vi kom ut ur bilen, fick komma in där valparna var och direkt kom Molle (Kallas Morris där) fram till

"inhägnadens galler" där jag stod och när jag stack ner handen började han genast slicka på mig.

När vi sen släppe ut dem fria i trädgården höll alla tre på att busa runt och hoppa och rulla ner för backen, men alla

var samtidigt väldigt mysiga och gosiga av sig och ville gärna bli kelade med.

Speciellt Molle. Mesta av tiden spenderade han i mitt knä eller min famn, när de gått mot en timme blev 

alla väldigt trötta så vi skulle ta in dem, jag tog molle, och på vägen in hade han somnat i min famn.

Så de blev att stå med honom sovandes i min famn i en halvtimme menas alla andra pratade.

Han ska hämtas den 27de, på eftermiddagen, vilket blir helt perfekt för mig eftersom jag åker iväg till Kalmar

på den fredagen inann. Så de blir att komma av tågen på stationen här hemma, in i bilen och upp och hämta

min nya lilla älskling.

Kommer Joppe bli svartsjuk?

Puss